Josefine Hilda Elisabeth

Jag köpte en bok igår, inte en litterär bok (nej fy sjutton) utan en notbok. Hits 2008, jättekäckt. Det är skönt att sätta sig framför pianot och bara rensa tankarna ibland. Jag tro det kan jämföras med diskning vilket är en lättare grad av meditation. Du tar en tallrik, en diskborste och diskar, oftast har du ett specifikt sätt att diska på. Grejen är den att du inte tänker på något annat än vad du gör då, just för stunden. Du tar en tallrik och en diskborste... 

Jag tycker om att säga kloka saker, använda mig av ordspråk som för mig betyder mer än bara orden, de har oftast en innebörd som betyder så mycket mer. Men ibland kan jag tycka att det är svårt att komma ihåg de rätta orden. Det brukar bli att jag vänder och byter plats på dem så innebörden inte alls kommer fram. Därför blev jag glad när jag hittade http://skrattemyndigheten.se/. Där finns allt för ett gott skratt och för kloka ord. Jag undrar bara vem det är som kommit på de där ordspråken från första början? Japanska och kinesiska ordspråk ligger mig varmt om hjärtat, det är något visst med dem. Sen kan jag tycka att de Amerikanska är en smula bra med (som den där med pengarna). 

Dagens Ordspråk  

Tänk så bra det hade varit om jag haft pengar i drivor. 

Det känns så idag, det är ju trots allt den 25:e och Josefine har redan bokat klipptid, skrivit måste-köpa-lista, hittat ett par jeans hon ska köpa imorgon och en kavaj och du kan vara lugn, det finns mer, mer, mer. 

Det var bara det jag ville säga. 

Money, money, Bye, bye. 

Jag är rätt förtjust i mat, det ligger väl i blodet kan man tänka. Har alltid tyckt som att ha fest i munnen som Sandra säger. 

Jag äter allt brukar jag säga, tycker om allt. Laga mat är trevligt också, då kan man ju göra maten precis som man vill, fet, smal, äcklig, god, krämig, gräddig, torr, färsk, fryst, tinad eller ja, du förstår. 

Tyvärr är det så att jag är inge vidare på det där med matlagning, min mat blir oftast smaklös och består av en konstig blandning gärna kyckling eller fisk, med någon frukt och sås, gärna pasta eller ris, det är enkelt. Potatis tar alldeles för lång tid att skala. Jag försöker få i lite grönsaker med. 

Men som sagt, jag är inge vidare på det där. Inte alls bra kan jag tycka ibland. Tyvärr. 

Därför fasa jag lite för den kommande lunchen som kommer bestå av lax och räkor i en klumpig limesås med äpple, det kommer serveras ris till det här och kokta bönor. Häääärlig blandning. Men dock inte så god som jag önskar. 

Kanske borde jag fast i 40 dagar, fram till Påsk, det står det ju i kalendern i alla fall. Men tänk så trött jag varit på drycker efter det. Jag får väl synda, frestelsen vinner. Mat är trots mina dåliga ihopkok rätt bra ändå. 

Jag vill bara säga att solen skiner. Det tycker jag är fint. 

Viktoria och Daniel har förlovat sig (ryktas det om), det var väl på tiden?

 Det är fettisdagen idag (sen är det fasta som gäller, säger dom). 

Och jag ska ner till skolan alldeles strax. 

Here comes the sun, do do do do

Here comes the sun, and I say, It's all right

 

Little darling , It's been a long cold lonely winter

Little darling , It feels like years since it's been here

 

Here comes the sun, do do do do

Here comes the sun, and I say , It's all right

 

Little darling, The smiles returning to the faces

Little darling, It seems like years since it's been here

 

Here comes the sun, do do do do

Here comes the sun, and I say, It's all right

 

Sun, sun, sun, here it comes. Sun, sun, sun, here it comes. 

Sun, sun, sun, here it comes. 

Sun, sun, sun, here it comes. Sun, sun, sun, here it comes

 

Little darling, I feel that ice is slowly melting

Little darling, It seems like years since it's been clear

 

Here comes the sun, do do do do

Here comes the sun, and I say, It's all right

Here comes the sun, do do do do

Here comes the sun, It's all right, It's all right

Jo det är sant. Min hjärnverksamhet går ofta på högvarv, tänk så bra det hade varit om jag själv hade kunnat styra över det. Jag menar så att verksamheten kunde ägnas åt lite mer nyttigare saker än det där med apelsinernas storlek jämfört med mina bröst, eller om jag får plats i väskan, eller om jag är dum, osmidig, snygg, söt eller mätt. Lite mer tanke åt reflektioner kring teorin jag försöker lära mig i skolan, mer tanke åt budgetering inför mitt kommande studielååååån och kanske lite mer tanke åt det som är viktigt för stunden. Oftast övertygar jag mig själv om att dom där otroligt onödiga tankarna är viktigare. Tyvärr. Men jag är bara en människa. En konstig sådan, säger dom. 

Nedan följer en intervju med min syster Louise, idag den 21 februari 2009 då hon fyller 23 år. 

Liten eller stor spelar egentligen ingen roll när jag ser till förgylla-dagen-argumentet. Visst är det mer jobb med en stor hund men det får man ju vara förberedd på. Jag har alltid varit svag för lite mindre hundar, inte allt för små utan lagom. En liten vit tuss som springer runt och trivs bäst uppe i knäet kan jag tänka mig. Men så igår, innan jag skulle somna slog tanken mig att en liten större hund är inte heller fel. Faktiskt. 

Därför är jag kluven nu och vet inte riktigt vilken hund jag vill ha. Jag som alltid, i näst intill hela mitt liv, velat ha en liten mysig hund börjar funderar på storleken större. 

Tur att jag inte behöver bestämma mig idag. Tids nog gör jag väl det, och det är väl då jag är redo för att utveckla mina jag. Jag och hunden som det ser ut just nu. Namn får jag fundera på då, jag menar det är ju jättetöntigt med att kalla en stor bjässe för fiffi eller plutten. Nä, det ska ju klinga riktigt fint. 

Ibland ställer jag mig frågan: Vem vill bo i Hillerstorp? I den här hålan (det är sant, det är en håla, inte en enda backe finns), med bara massa skoooooog. Jag var rätt bitter på Hillerstorp ett tag, aldrig att jag skulle kunna tänka mig att bo här i min framtid. Men så kommer jag hem ibland om helgerna och jag får en riktigt behaglig känsla i magen. 

Hillerstorp är faktiskt rätt mysigt. Kanske beror det på min familj eller mina vänner. Kanske beror det på alla minnen jag har här ifrån. Vem vet? Jag vet bara att jag trivs här nu, om jag stannar lagom många dagar. Det är riktigt mysigt här hemma, mamma grejar i köket och pappa kommer snart hem. Snön tynger ner grenarna i skogen och det är tyst, tyst och lugnt. Nästan lite fridfullt.

 Kanske slår tanken mig ibland att det skulle vara mysigt att bo här med framtida familjen, men så slår tanken tillbaka. Nej, inte jag, inte som jag ser på det nu. Men jag kommer gärna på besök, även i framtiden!

    

Efter en tanke var det ju bara ett måste att testa skillnaden på Loka och Ramlösa. Min uppfattning är den att Ramlösa är betydligt godare än Loka, Ramlösa känns lite bättre, lite fiiinare som man säger någon annanstans. :)

Men efter en undersökning av de båda dryckerna (smak: citron och citrus) kom jag fram till att jag inte kunde smaka av någon skillnad, men jag ville väldigt gärna säga att Ramlösan är bättre och godare. 

Hur kunde då Lokas citron smaka typ precis (enligt mig) som Ramlösans Citrus? Det ska ju inte vara samma smak ens? Är det kolsyran som gör det? Eller väljer Ramlösa att döpa drycken till citrus för att det låter bättre, trots att smaken är citron egentligen?

Hur som helst bubblar det en hel del i magen efteråt vilket jag inte riiiktigt är förtjust i. Men ändå dricker jag bubblet  - det är ju trots allt fest-i-munnen, jag lurar mig själv och tror att jag är mättare än vad jag är och sedan mår lite sämre på grund av allt bubbel i magen. Men jag kommer väl ändå fortsätta att dricka bubblet kan jag tro.

 Och trots jämförelsens resultat kommer jag fortsätta att köpa Ramlösa, jag är en Ramlösare helt enkelt. 

Nästa gång blir det en jämförelse mellan Loka Naturell och Ramlösa Naturell. Och efter det alla de andra goda smakerna. 

Det sägs att man varje dag borde se sig i spegeln och säga något positivt om sig själv. Jättebra idé, verkligen. Men jag tänkte att det ibland kan vara stressigt på morgonen och man glömmer liksom av det. 

Så min andra tanke var den att du kan väl skriva ner fem positiva saker om dig själv, på en lapp, i mobilen eller var du vill, så du kan ta med dig dina positiva egenskaper vart du än går. Tvekar du någon gång på om du är bra så kan ju dessa påminna dig om att du faktiskt är bra. Är du bra lär du ju vara glad över det. Eller? Så du har något att le åt tänkte jag. Det blir lättare då. Det kan jag lova. 

Eller köp en hund. 

Frost. Kan vara väldigt kallt, men å så vackert :)

Ibland önskar jag att jag kunde stanna tiden. Inte på så sätt att allt och alla frös och inget hände utan att bara tiden stannade, så man kan göra det där man gör just då hur länge man vill. Inga måsten eller annat man borde göra, bara vara där för stunden och riktigt njuta av den.

Jag är lite av en livsnjutare, eller jag önskar jag var det, kanske mer än vad jag är. 

Något som jag gärna gör är att stanna upp bara för att se hur andra gör. Det kan vara en stund på en bänk där man sitter och ser alla andra som stressar runt på stan eller liknande. Ibland kan man studera en viss person och själv känna sig glad över dennes möte men den han eller hon väntade på. Jag gör oftast detta på stationen, tågstationen, där är nästan alla på väg någon stans eller så väntar de på någon annan. Nästan alla är förväntansfulla över något och nästan alltid kommer jag på mig själv att sitta och småle. Att leva på andras lycka liksom. 

Det bästa vore om man kunde göra det när man är med om något alldeles speciellt, något som man vill njuta av en liten stund till. 

 Tanken är väl att jag vill sprida lite kärlek idag. 

Jag tycker att den här dagen är allt bra. Inte alls överskattad eller onödig på något vis. Jag tror att vi är i behov av den, vi måste stanna upp för att se och känna av verkligheten en stund. 

 Annars går ju dagarna förbi som på ett rullband, vardag efter vardag, helg efter helg, och vi är lyckliga, frustrerade, ledsna, glada, trötta, överenergiska osv. Men vet vi mitt i rusningen (den verkliga vardagen)  vem det är som bryr sig mest och som är mest lycklig över att ha dig i sin närhet? 

Ta dig en funderare på det, och glöm inte att göra någon glad idag genom en gest, 

hälsning eller varför inte bara en kram och puss. 

Bara för ett kort ögonblick. Ni är ändå snart på väg in i rusningen. Och glömmer stanna upp. 

Jag är bara sån att jag tycker om att knyta band, det värsta är att knyta upp dem. Oftast har man ju trots allt minnen ihop (trevliga sådana) och annat som kan förgylla tankarna lite, oftast får man utbyte med positiv energi det kan en vän eller nära bekant som utan att tänka efter ger dig ett leende på läpparna. 

Så varför knyta upp banden när man en gång knutit dom? En del knyter man hårdare än andra, med dubbelknut till och med. Men det bästa är ändå att knyta fina rosetter. Sådana rosetter som det vore väldigt synd att knyta upp för att de är så fina att titta på. 

Tyvärr kan rosetter trissas upp lite, så att det bara består av en lös knut, en knut som inte alls är säker, den är på väg att gå upp helt och hållet liksom. Dom knutarna kan man antingen bara låta vara, för att dom inte ens är värda att bry sig om, jag menar då man tänker på utbytet av energi och glädje. 

Men ibland försöker man göra sitt bästa för att knyta om banden till en fin rosett, men varför ska jag göra det om jag ständigt får bakslag av negativ energi, när jag försöker vara positiv med känner att jag inte ens får hälften tillbaka? 

Antagligen räcker det med en helt vanlig knut, tills vidare så får vi se hur det artar sig. Det är viktigt att inte stressa fram en rosett om man säger... 

Låt dom växa fram och få dig att må bra istället, dom blir de finaste rosetterna, de mest naturliga. 

Varför lägger man benen högre upp, på en pall eller soffborden när man vill sitta bekvämt? Som när man ser på film eller bara är fast i soffan, en stund. Det är ju i den ställningen (typ) som man ligger i sängen när man ska sova, benen högt upp. Jag har en känsla av att de beror på blodets omlopp, det måste vara lättare för blodet att färdas när man ligger rakt eller?

 Hur som helst så är det skönt att ligga med benen högt upp. 

Idag har jag en tanke i huvudet, den handlar om min personliga stil. Hur kan det komma sig att mina vänner och andra människor i min omgivning kan plocka fram en tröja, skjorta, klänning eller blus och säga: 

Jag som själv inte har någon aning om vad som är Min stil. Det handlar inte bara om kläder utan om alla möjliga prylar. 

Kanske handlar det om att långt där bak  i huvudet finns det ett sinne för min smak och stil på olika ting. När jag känner att det sinnet tillfredsställs måste jag ju tycka att någonting är fint. 

 Hittar jag någonting som jag tycker är fint händer det oftast att jag köper det. Men ibland kan man hitta saker och ting som jag tycker är jättefina, men jag har en känsla av att jag inte kommer använda den/det. Då måste det väl ändå vara min personliga stil som lägger sig i. Den grejen är inte riktigt Jag. 

Jag minns att jag hade en tid då jag ansträngde mig för att hitta Min stil, jag handlade helt vilt bland alla möjliga kläder och saker, ena stunden skulle det vara svart och andra stunden korkort typ. Aldrig var jag riktigt nöjd med mina (då viktigaste utmärkande silegenskaper) kläder. Det fanns alltid någon som hade snyggare och bättre stil än mig. 

Men så går tiden så fort och nu står jag här (eller sitter för tillfället) och kommer på mig själv att ändå inte veta vilken stil som är Min riktigt, jag vet bara att jag köper det jag tycker är fint (det som förmodligen är Min stil). 

Antagligen har jag en personlig stil som syns utåt, men som jag själv är så trygg i att jag inte lägger märke till den, jag är bara mig själv liksom...

och lika bra är väl det för visst hade jag sett konstig ut i blont hår och punkarkläder?

Det är väl ändå tur att man har sin speciella stil. Annars hade alla sett likadana ut. Och tänk vad jobbigt om alla hade velat ha den mintgröna kjolen eller den otroligt underbart heta karlen. För det handlar väl också om vad som är min stil. Vilken karl jag vill ha. 

Jag som inte ens vet vilken typ av karl jag vill ha. 

Han ska ju vara snygg förstås, och snäll, och rolig, och charmig, och romantisk fast inte för mycket utan på ett lagom sätt, och så ska han vara rik och vältränad och ha många roliga vänner gärna en bra familj som jag trivs med och så ska stackarn ha bra smak när det gäller saker och ting.

 Det går ju inte... Jag är väl nöjd om jag mår bra, både med mig själv och karln. 

Smaken är ju ändå liksom baken - delad. 

Det bästa med den här bilden är nog ändå det att någon har någon gång tyckt att något på bilden har varit fint...

Någon gång. 

Jag är rätt tom idag. Funderar inte på så värst mycket. (Det var till och med svårt att skriva de två meningarna).

Måndag eftermiddag. Rätt trist egentligen. Men jag får göra det bästa av situationen. Kanske läsa en mening eller två ur boken "Marknadsundersökning -en handbok". Dammsuga av golvet här hemma. Gå på toaletten eller bara vila lite i soffan. Kanske spela lite piano, dansa framför spegeln, eller varför inte följa något meningslöst program på tv:n. 

Men hey, jag ska ner till Atletica sen och öva lite på min koordination. Försöka hänga med de andra när de kollar mellan benen, tar sig på bröstet och skakar rumpan. Jag är inte bra, men jag gör mitt bästa. 

Och så får jag inte glömma att hämta ut min kurslitteratur nere på pressbyrån. Jag som äälskar att läsa. 

"Ljushuve"; 

Gårdagen var kanon här hemma, att simma är rätt skönt, men tråkigt i längden kom jag och E på. Det var ju faktiskt bra gjort av oss, även om vi inte simmade så långt, men bättre än ingenting, så lite bra var det. Mycket bättre än ingenting. Sen åts det  godgod mat på Lilla Krogen tillsammans med töserna. Vilken trevlig kväll det blev!

En fredag med mamma och måmå, kommer det bli idag, åh så mysigt! Jag är på topp, glad, pigg och motiverad inför helgen!

Nu ska jag ta en massage. 

Det var bara det jag ville säga. 

Igår råkade jag nämna att vår vinter bara består av regn, dis och enstaka plusgrader. Förlåt mig om jag hade en förutfattad mening om det. Grejen är den att här hemma i Småland (där jag befinner mig för tillfället, under helgen) vräker snön ner, mamma är ute och skottar och träden är tunga av snön. I like it a looooot :) Funderar på att gå ut och göra en snögubbe eller liknande innan pappa kommer hem. Det hade väl varit en fin hälsning. "Hej Pappa! Nu är jag hemma!!" 

Idag kallar vi detta väder för londonväder eftersom storstaden hade kaos då snön råkade hamna där. 9 miljoner människor står still och kan inte ta sig någonstans, men åka till månen kan vi.... Frågan är bara om man gör rätt sak liksom? 

Jag vet inte om det här inlägget får någon sammanhang, man kan tro att jag hällt i mig en flaska vin eller liknande när jag sitter här hemma och sluddrar och bryter mer än någonsin på det Småländska språket. 

Nu ska jag ut och skotta innan det blir lunch. 

Simning tillsammans med min Evelina och min Johanna i Gnosjös nyrenoverade badhus, en stund hos farmor och farfar, bankmöte, och middag på Lilla Krogen tillsammans med Evelina, Johanna och Marie. 

Vaknade som vanligt till min gryningslampa vilket innebär att det är ljust i rummet, men inte lika ljust som igår. Tanken varade en stund till jag kom på att jag vaknade en timme tidigare idag vilket inte den riktiga solen gjorde. 

Jag är en av dom som påverkas av solens härliga strålar. Jag påverkas mer av det brinnande klotet än de hormoner jag stoppar i mig och de hormoner som springer runt i kvinnokroppen. En gång i halvåret sägs hormonerna i mig påverka mitt beteende, men jag vet inte om jag kan hålla med om det. 

Är en av flera fraser som jag brukar använda mig av då jag inte vill bli ovän eller skapa en irritation hos någon annan. Frasen ovan "Missuppfatta mig rätt" är väldigt användbart eftersom de tankar jag har i huvudet ibland låter bättre där än vad de gör när jag säger det. Likaså här på bloggen, oftast har jag en tanke med det jag skriver, men det blir inte alltid som man tänkt sig. Du uppfattar mig inte riktigt som jag hoppats på eller så kanske du uppfattar det bättre än förväntat. 

Därför vill jag bara reda ut det här med mina inlägg. Jag är inte desperat på något plan oavsett om det gäller män eller lycka. Jag vill inte heller skapa en irritation hos dig när jag försöker vara allmänt positiv till det livet som jag lever. Det är ju bara så, jag rå inte för det liksom. 

Jag försöker bara vara mig själv, hittills har det gått bra, så varför göra som någon annan? Jag kör på i mitt race, visar det sig framöver att jag borde ta mig en funderare på om det jag gör är bra, tar jag väl mig en funderare på det. 

Så snälla du, Missuppfatta Mig Rätt för varje tanke jag nämner här. 

Skulle du fråga mig skulle jag svarat att jag mår bra, alldeles utmärkt faktiskt. 

Men egentligen har jag en liten tanke som ligger och gror. Den handlar om nätterna. Jag är en av dom som sover bäst med någon annan jämte mig. 

Om kvällarna orienterar jag runt i sängen för att hitta bästa ställningen. Jag börjar alltid ligga åt ena hållet men efter en tids studerande av mitt sängbeteende har jag kommit fram till att jag alltid kryper in i hörnet, gärna så nära som möjligt. Jag vet inte vad detta beror på men antagligen känner jag mig inte så ensam och övergiven i natten om jag ligger tajt, med en vägg eller med någon annan. 

Med tanke på att jag ville ha storleken större på mig säng när jag skulle införskaffa mig den är jag nu glad att jag valde den mindre. Det hade egentligen räckt med mindre än en 90 cm säng, men då finns det inte plats för någon annan, och kanske hade jag känt mig lika ensam i en liten säng. Det kanske inte har med storleken att göra utan känslan att ha någon där. 

Kanske är det något jag måste vänja mig vid, att inte ha någon jämte mig i sängen. 

Det mest spännande med livet måste ändå vara alla överraskningar och det där med att det inte finns ett skrivet manus. Man vet aldrig vad som kan hända, vi får se hur dagen artar sig som jag säger.

 Det är kanske därför frågan om meningen med livet kommer på tal då och då. Hade det funnits en mening med livet hade vi alla strävat efter den då? Eller kan man bara vara lugn eftersom man vet att meningen med livet finns, och så är det? Kanske hade vi varit frustrerade över att vi inte kommer nå det där, meningen med livet. Vi strävar efter det men kommer inte nå det... 

Det skulle ju vara mycket jobbigare än att som vi gör, funderar på vad meningen verkligen är...

Jag tror att livet är till för att levas. Det blir lättare att tänka på det då och liksom lägga det lite åt sidan. För man vet ju aldrig vad som kommer hända imorgon.