Josefine Hilda Elisabeth

Jag är bara sån att jag tycker om att knyta band, det värsta är att knyta upp dem. Oftast har man ju trots allt minnen ihop (trevliga sådana) och annat som kan förgylla tankarna lite, oftast får man utbyte med positiv energi det kan en vän eller nära bekant som utan att tänka efter ger dig ett leende på läpparna. 

Så varför knyta upp banden när man en gång knutit dom? En del knyter man hårdare än andra, med dubbelknut till och med. Men det bästa är ändå att knyta fina rosetter. Sådana rosetter som det vore väldigt synd att knyta upp för att de är så fina att titta på. 

Tyvärr kan rosetter trissas upp lite, så att det bara består av en lös knut, en knut som inte alls är säker, den är på väg att gå upp helt och hållet liksom. Dom knutarna kan man antingen bara låta vara, för att dom inte ens är värda att bry sig om, jag menar då man tänker på utbytet av energi och glädje. 

Men ibland försöker man göra sitt bästa för att knyta om banden till en fin rosett, men varför ska jag göra det om jag ständigt får bakslag av negativ energi, när jag försöker vara positiv med känner att jag inte ens får hälften tillbaka? 

Antagligen räcker det med en helt vanlig knut, tills vidare så får vi se hur det artar sig. Det är viktigt att inte stressa fram en rosett om man säger... 

Låt dom växa fram och få dig att må bra istället, dom blir de finaste rosetterna, de mest naturliga.