Josefine Hilda Elisabeth

Idag har jag en tanke i huvudet, den handlar om min personliga stil. Hur kan det komma sig att mina vänner och andra människor i min omgivning kan plocka fram en tröja, skjorta, klänning eller blus och säga: 

Jag som själv inte har någon aning om vad som är Min stil. Det handlar inte bara om kläder utan om alla möjliga prylar. 

Kanske handlar det om att långt där bak  i huvudet finns det ett sinne för min smak och stil på olika ting. När jag känner att det sinnet tillfredsställs måste jag ju tycka att någonting är fint. 

 Hittar jag någonting som jag tycker är fint händer det oftast att jag köper det. Men ibland kan man hitta saker och ting som jag tycker är jättefina, men jag har en känsla av att jag inte kommer använda den/det. Då måste det väl ändå vara min personliga stil som lägger sig i. Den grejen är inte riktigt Jag. 

Jag minns att jag hade en tid då jag ansträngde mig för att hitta Min stil, jag handlade helt vilt bland alla möjliga kläder och saker, ena stunden skulle det vara svart och andra stunden korkort typ. Aldrig var jag riktigt nöjd med mina (då viktigaste utmärkande silegenskaper) kläder. Det fanns alltid någon som hade snyggare och bättre stil än mig. 

Men så går tiden så fort och nu står jag här (eller sitter för tillfället) och kommer på mig själv att ändå inte veta vilken stil som är Min riktigt, jag vet bara att jag köper det jag tycker är fint (det som förmodligen är Min stil). 

Antagligen har jag en personlig stil som syns utåt, men som jag själv är så trygg i att jag inte lägger märke till den, jag är bara mig själv liksom...

och lika bra är väl det för visst hade jag sett konstig ut i blont hår och punkarkläder?

Det är väl ändå tur att man har sin speciella stil. Annars hade alla sett likadana ut. Och tänk vad jobbigt om alla hade velat ha den mintgröna kjolen eller den otroligt underbart heta karlen. För det handlar väl också om vad som är min stil. Vilken karl jag vill ha. 

Jag som inte ens vet vilken typ av karl jag vill ha. 

Han ska ju vara snygg förstås, och snäll, och rolig, och charmig, och romantisk fast inte för mycket utan på ett lagom sätt, och så ska han vara rik och vältränad och ha många roliga vänner gärna en bra familj som jag trivs med och så ska stackarn ha bra smak när det gäller saker och ting.

 Det går ju inte... Jag är väl nöjd om jag mår bra, både med mig själv och karln. 

Smaken är ju ändå liksom baken - delad. 

Det bästa med den här bilden är nog ändå det att någon har någon gång tyckt att något på bilden har varit fint...

Någon gång.